När konserten i onsdags med The Mersey Beatles drog igång sket jag i allt annat. Allt runt omkring mig försvann - jag såg bara männen framför mig. Jag kände mig overklig! Det var som jag skrev tidigare, att några jag drömt om under hela min uppväxt och liv helt plötsligt fanns där. För mig var det The Beatles som stod där. De där 4 männen som hängt på mina väggar i drygt 4 år nu, som jag somnar med, mina sanna hjältar. Jag avskyr att sätta in mig själv i ett fack men om det är någonstans jag kan stå helt orubblig utan att skämmas är det i Beatles-facket. Dels för deras fantastiska musik, så enkel och rakt på - men också melodiös, djup och meningsfull - och dels för ikonerna som de är för mig, för popen och för freden.


Bild från konserten igår, charmige Steven Howard som Paul McCartney närmast i bild. Foto: SMP.

Konserten var 3 timmar lång, vilket var 3 timmar njutning och ändå kan jag rabbla upp ytterligare 10 låter utöver de 47 som de spelade för oss som kunde ha varit med. Blackbird, Let It Be, Yellow Submarine, Norwegian Wood... ♥ Väl värt att nämnas är också vilka sanslösa imitationer de gjorde. För mig som aldrig fick chansen att se de riktiga Beatlarna var detta så nära man kunde komma. Steven Howard fångade verkligen Paul McCartney som den lite glada och söta, nästan pojkaktiga i bandet. Mark Bloor som föreställde John Lennon hittade sin karaktär i all den mystik och finlyrik han utstrålar.

Man kunde stanna och vänta på signering och fotografering men då ville min mor och far hem (klockan hade passerat 23) så jag missade tyvärr det. Men kommer de tillbaka till Sverige och trakterna igen (som de lovade) - då är jag där!

Jag är fortfarande tagen. De var liksom... där.

Här kommer två bilder jag tog, inte helt fantastiska men dock ett bevis på att jag var där. Den första är tagen under It Won't Be Long och den andra, ja, säg det?