Hittade idag en liten lapp i en låda i mitt skrivbord. Det var en text, eller kalla det dikt, nerklottrad som jag skrev på jobbet förra året, nån av alla gånger jag hade tråkigt. Vet tyvärr inte vem jag syftar på, eller om jag syftar nån alls. Men här kommer den iallafall, håll till godo :)

Här tedde sig stjärnorna mycket skarpare än hemma.
Kan varit molnen som blåst undan så att himlen blev mer bar. 
Men orsaken som jag fann och trodde på berodde inte på det, utan på dig.
Jag tittade upp, och försökte verkligen se dig.
Jag visste ju att du fanns där någonstans.
Med kisande ögon stod jag stilla, stilla,
med det daggvåta ängsgräset smetande runt vrister och vader.
Din hand flätade sina fingrar om mina, och varmt och mjukt tinade du upp min vänstra hand.
Efter många om och men tog nyfikenheten över och jag vred sakta huvudet åt vänster.
Jag ångrade mig genast,
när jag realiserade att värmen från din hud försvann och jag stod ensam igen.
Jag tittade upp mot himlen igen.
- Nu vet jag att du ser mig, tänkte jag.

(Bara ett litet instick. Realiserade? Vad sjutton är det med mig ibland? Realiserade. Haha.)