Igår var det sista konsert-dagen, det var hur skoj som helst! :) Showen på kvällen gick nog bäst av alla, för då var alla så peppade och på topp. Otroligt! Mitt hår var dessutom otroligt. Hjälp alltså.. det kommer bilder.

Det jag tar med mig mest från denna vecka är nog hur mycket ord kan påverka en. Igår när vi satt och förberedde oss för den första föreställningen så fick jag inte piccolan till att samarbeta med mig, och blev riktigt sur och besviken. "Äh, jag kan inte" sa jag och gav i princip upp. Jag har ju ändå den andra flöjten jag kan spela på om det krisar sig. Men då hör man röster från de som sitter runt en, hela min kära orkester börjar peppa och övertygar mig om att jag visst kan! De tror på mig, de finns för mig, vi gör det här tillsammans!
Jag tog mig själv i kragen, och med deras ord i öronen så gick det som på räls. Jag spelade grymt på piccolan, och känslorna tog övertaget om mig. Det var en helt underbar känsla!

Något annat som folk måste uppleva är den adrenalinkicken man kan få när man får riktig uppskattning - Sandra och jag stod och skakade bakom scen när vi bytte tröjor, dels av lite nervositet som både kom och släppte, men jag skakade mest av att det var adrenalin som pumpade i mitt blod, jag kunde inte så stilla och tygla mig. Helt otroligt.

Musikskolan och det jag gör där är verkligen guldkornet i mitt liv full med sand!

Dessutom saknar jag mina bröder så att jag nästan börjar gråta. Nästan.