Jag spelade på mitt sista luciaframträdande för i år, ikväll. Det var det mest smärtsamma också på grund av att jag inte kunde andas ordentligt. Min näsa är som sagt x storlekar större än vad den borde vara.

När det var över så kom kantor-Peter fram till mig och gav mig hans blomma, som han hade fått av arrangörerna för denna afton. Han sa att han tyckte att jag förtjänade den bättre än vad han gjorde för att jag hade dragit ett så stort lass! I och för sig tycker jag att han har fel, haha, fast det kanske jag inte ska säga. Men hur som helst blev jag hur rörd som helst! Och eftersom mina tårkanaler inte är i gammal god form så höll jag på att börja gråta också. Det hade ju suttit fint, men ja, jag blev verkligen rörd!

Sedan kollade han ett par extra gånger att jag verkligen fått med mig rätt summa pengar hem. Vilken människa, han är underbar.